I vissa avseenden ...

 Halvsyskonen Arvid och Anna Erildsson är tvillingar, trots sina olika fäder. Dersas mor har skämts över detta, och varit i konflikt med båda fäderna över det. Hon är numera sams med dem, bland annat om vårdnaden om barnen, vilka numera är i yngre tonåren. Arvid, som är en hlvtimme äldre än systern, har just förklarat en sak för henne som han kommit fram till om varför en del folkgrupper verkar helt lätt bli måltavlor för hatkampanjer. “De e,” påstår han, “för att dom som gillar å få till såna elaka kampanjer e mer eller mindre ensamma om att kunna kritisera dom alls!”

“Eru säker?” undrar Anna.

“Ja. Det e — åtminstone mest — dom som ser till att komma undan kritik från oss vanliga, som dom där farligaste kommer åt!”

“Mhm. Det kanske är så att dom som egentligen är elaka nästan bara fokuserar på dom som inte förstår att dom är löjliga, och då blir det väl inte så alltid dom där — fast, jo! Ganska ofta, kan jag anta!”

“Just det! Dom fokusrar på dom löjliga, och alltså på dom som inte tar kritik från annat håll!”

“Tror du alltså,” frågar Anna, “att till exempel både dom där klyftiga och ambitösa Anvidierna och dom där rätt så dumma Tariselierna tar sej ifrån att få sån kritik som egentligen e bra att ha?”

“Ja, så måste det nästan helt enkelt var!”

“Men då e re väl så att Andivierna inte e helt enkelt kloka nog — fast dom e klyftiga — för att se re som en ödmjukhet vore bra! Men ja har inte tyckt dom verkat såna!”

“Nej, ja vet! De e lite skumt me att de verkar inte så, men att … äh, jag tror dom ser till att verak stå över all kritik så mycke så att dom blir annat slags löjliga än de först verkar va! — Å förresten, kände inte din pappa en lite dum Andividkille, som vekrade ett slags löjligare än de mesta?”

Anna stirrade lite på honom. “Han har sagt att killen verkade dum på att fatta att man inte ville ha med honom å göra. … Så, ja, för all del, tror jag!”

“Alltså kan det väl också finnas andra såna som inte fastnar för att komma på att dom egentligen inte gör rätt saker. Jag känner till två som verkar jusst klyftiga, men båda verkar lite vid sidan av det där med att fatta re när dom inte e uppskattade. Den ena (som faktiskt e smartare än nästan alla min pappa känner) verkar cynisk, den andra (som e medioker) verkar lurigt fåfäng!”

“E den andra också en som din pappa känner?”

“Nej! Hon e en som går i en parallellklass. Så du kanske har träffat henne.”

“En i vår skola … jaha! Tja, det kan väl kanske va Sofia? Hon ser verkligen rätt så Andividisk ut. …” 

“Mh, hon, ja!”

“Å den där som Harald känner?”

“Min pappas bekanta är en chef på hans företag.”

“Jaha! Men hur ska vi säga till dom det? Eller ska man inte säga till, troru?”

“Nej! Säga till vill ja inte hålla på me, förutom dej å andra som e lönt me!”

Anna ler lite för sig själv. “Ja, med mej kan du tala om de, men du kommer ingen vart med alla andra troru, alltså!?”

“Mh. ungefär så väl, men för all del, om du trore e lönt, så kan du väl ta å försöka snacka me Sofia!”

“Hmm! Re e väl inte helt enkelt trevligt å ta å säga de till henne! Så ja tror ja tare som du gör, å inte säge’rom nånting!”

Men två veckor senare har Anna i alla fall pratat med Sofia, och påstår att hon trodde på vad hon sa. “Hon kunde faktiskt erkänna att hon blir dum på att ta kritik som värt de!”

Arvid skrattar: “Haha! Då tålde hon ju att ta din kritik å va väl kankse inte fullt ut som ja sa!?”

Anna ler. “Tja, jag varnade henne lite i förväg om att hon kanske inte vore så klyftig om hon inte lystnade på mej, å då tog hon å gjorde de! Sen tänkte hon lite noga, å erkände!”