Saturday, September 14, 2019

Den Falska Sanna



Sara och Patrik satt på en parkbänk och diskuterade det sociala livet i deras grannskapsområde. Sara hade kommit in på en namnförbistring med två personer som hette Susanne och kallades Sanna båda två. Hon hade sagt att dom två var lika elaka, apropå att Patrik berättat något den andra sa..

Patrik flinade en smula hånfullt. ”Så snart hon sa det,” förkunnade han ”så kallades det för att det egentligen bara berörde den andra Sanna.”

”Det är den andra Sanna som har en halvbror eller nåt, som får det till att hennes namn är att tolka som ett tecken på att sanning är sagd, så snart hon pratat!” svarade Sara.

”Hm.” Patrik såg fundersam ut. ”Det kanske är så att det är henne det egentligen beror på att folk tar det som en säkerhet att ingen behöver lägga sej i om det antas ha moral i sej att fabulering och förtal ifrån endera ses som värdegrund för att se sej som moral!”

Även Sara såg ut att fundera. ”Jo, det kanske det är,” började hon lite tveksamt, ”Men har vi då i hennes namne att medvetet utnyttja den satsningen? För det verkar för mej som att hon inte varit klar på att det gick att göra så. ... Fast jag vet inte om jag har en illusion av nåt slag!”

”Jo det har du lite! För det är den Sanna som står för att sexutnyttjande inte ska etableras som ens en möjlighet att det finns i henne!”

”Hur menar du?”

”Det jag syftar på är att när hon var hembiträde åt Karlssons, har jag hört, så psykade hon eras ungar till att förstå sej som fel ute om dom trodde det var hon och inte dom själva som velat dominera och antyda sexualitet ha med saken att göra!”

”Jonas och Pernilla? Tror du att dom - eller en av dom - blev sexutnyttjade av henne?”

”Ja, Jonas sa det. Pernilla var då för liten för att märka, påstod han.”

”Var det Pernilla som blev utnyttjad?”

”Det framgick inte. Men jag kan tro det var både det ena och det andra. Fast å andra sidan tycker jag inte att det verkar säkerställt att det inte finns nåt annat med i bakgrunden, som till exempel att han inte förstog att hon trodde sej ha att sköta deras toalettplikter,”

”Trodde sej ha? Var det inte hennes uppgift, menar du?”

”Han sa att hon försökte värja sej mot att det skulle få heta att hon gillade att göra det till att det var han och hans syster som låtsades hon borde göra det åt dom.”

”Men hade hon det till uppgift eller inte?”

”Ja, hon hade det till uppgift, men även det att vänja dom av vid att behöva hjälp, var det.”

Sara såg fundersam ut. ”Har du sagt nåt till deras föräldrar eller till Pernilla om det här?”

”Lite. Jag har sagt att det verkar som att den där Pernilla inte borde ta för givet att det var viktigt att se sej som lysten efter att upptäcka driftmässigheters behag, eller notera det som en hedrande attityd när någon annan ser henne som det.”

”När sa du det?”

”När hon var elva.”

”För tre år sen, alltså!”

”Mmh.” muttrade han medhållsamt.

”Det var ju då som hon hade synliggjort sin könsdrift som, ehm, som ovanligt bra att ha till att stödja sej på som om det var till för ansvarskänsla att ha den!”

Patrik såg lite frågande ut.

Sara tittade på honom. ”Hon hade åtminstone varit på en massa folk på ett provokativt sätt, med sexualitet nära till hands,” förklarade hon.

”Oj då!” utbrast Patrik.

Sara flinade till lite. Men hon såg fundersam och kungjorde: ”Det måste väl vara att den andra Sannas halvbror haft dom båda till att verka få det till att hederlighet säkerställer sej så snart det finns en ytligt sett viktig attityd om att vara den som så att säga är 'sann'!”

”Jo, så kan det vara!” svarade han, och funderade lite grann. ”Jag tror det är,” la han till, ”Sannas fel att ingen bryr sej om att hederlighet inte är att bara anse sej ha rättvisa med sej. För det är hon som ser till att det verkligen är det det verkar vara när ansvarskänsla är på piedestal! Sen kan det komma an på den andra Sanna att fåfängt proklamera det vara ansvarsfullt att därigenom se sin egen eventuella arrogans som värdighet den också!”

”Menar du att arrogansen får ett värde, enligt den ena av dom, genom att den andra har det till att det är hederligt att ytligt se sej som moral?”

”Antagligen har hon det till att till och med i arrogans har man ett värde om man ser till att inte erkänna att man egentligen ville ha den där arrogansen till att verka vara ansvarsfull och berättigad.”

”Det tycker jag liknar det att Jonas är arrogant nu för tiden, och ser sej som moral bara för att han kan säga att det är Pernilla som inte vill inse att man kan undvika att nedvärderas om man bara sätter sig över dom som inte fattar att dom är fåniga eller nåt. Med det tror jag han menade ungefär att en del inte erkänner att begär är det som vinner i förlängningen. Fast vad han då har det till är att jag ska se det som ansenligt och bra att låtsas vara förmer när arrogans och/eller sexualitet fås till att verka va nåt bra.

”Jag tror till och med,” fortsatte hon, ”att det inte är ansvarsfullt att se honom som att han inte fattar sej som att han är sexutnyttjare, och har att se det som att han ansvarsfullt förnedrar alla som ... Hur ska jag säga? Ehm. Han vill ha det till att han har rätt att förolämpa med att tydliggöra sin sexualitet som förmer därför att han är arrogant och det är på sätt och vis bara i arrogans som han tydliggör även andra som urartade, falska eller på annat sätt svåra att ha med att göra.”

”Tror du att hans avslöjande till mej om Sanna också var sånt?”

”Gissningsvis så, tycker jag.”

”Oj då!” svarade han och såg besvärad ut.”Men att han ändå avslöjade sexutnyttjande Sanna, det beter väl kanske att arrogans trots allt är på sätt och vis en bra egenskap?”

Sara flinade lite. ”Äh! Det kan jag nog inte ... Hm. ... Hm, ja, det är på sätt och vis så!”

No comments:

Post a Comment