Va ska ru ha här å göra?!

”Varför skulle de va så hemskt?!”

”Precis! De e ju bara du som verkar precis som du e me're!”

Men Petra ville inte ge sej. Det verkade som en löjlighet för henne att just hon skulle anses vara en att försöka se som sofistikerad nog för att låtsas vara! Hon tittade på dom och svarade: ”De kan ni tro att de' inte är en elakhet för mej!”

”Menar'u att de e vi som e så fina så att du viktipettrar'ej som bara fan för'e att äe noggran me att ge oss fel att vi hhar rätt i å va stolta?! Fö'ja menar, vi har ju rätt å va stolta vi också!”

Minst tre persner i närheten syntes hålla med.

Eva tog till ordet och la till: ”Vi e inte me på re här att du ska få'rej till å verka finare än vi andra för att vi ser'rej som ru inte äe en som verkligen bryr om viktighet i sån här bemärkelse som äe å jobba på att re ska inte vara värt'e å se sej som moral å sen hävda att alla andra äe så kass!”

Petra rynka på näsan. ”Vaför tror'u att ja inte ä en som inte har en chans å serre som du äe en vinnare på heller de sättet”

Eva och en av killarna fnissade till. ”Menar'u att du ere?!” frågade Eva.

”Inte! Men re e ju ingen idé å ta påre sådär! Före e ju ändå ingen vinnare i å se er som en förebild, tamejfan!”

Eva granskade henne. ”Joru, re tycker'u att'u harätt te! Föru ska tamefan ändå såga finprate' lite grann, nu närvi dominera me å snacka så här!”

Jonas som varit tyst tills nu öppnade munnen och la till: ”Det stämmer! För ja e inte en som tar efter deras slangprat!” Han var en som för det mesta (och även nu) pratade tydligt och resolut.

”Än sen då!” suckade Petra.

”För du ska ju inte tycka de måste va som du tror re e, me allt sånt där!”

”Vishet saknar'u om ru inte tar itu me å se'rej som du e en som inte ska ha sån högfärd!” svarade Petra.

”Oj! De va sådär nu!” sa Maria, med en kylig stämma.

”Va i helsike menar'u?!” frågade Petra.

Maria garvade kort och sa: ”I å försej e ru ingen värdig människa, men ru kan serej som en viktig å ha me å göra, så att vi ska acceptera att du kaxar sådär!”

Petra chockades av det hon tyckte var en iskall elakhet i Maria. ”Fast de e väl inte ja som e så dåli å ha me å göra -” Hon avbröts av Marias skratt, även nå kort och hånfullt. Till råga på det sa Maria till henne: ”Va ska ru ha re te att du e när'u inte har att de e vi som e me på re att du inte ska få stryk för re att du inte står för att fatta som vi andra att vi inte e såna ru ska avse e å tro ru e nånting inför!”

Susanne tittade på dom och sa: ”Vi tror inte att du e nånting å ha me å göra överhuvudtaget, Petra! Men du ska se att vi inte e så dåliga så att du inte kommer å få upptäcka att du inte e så där bra på å låtsas om det som är egentlig bra moral!”

Petra chockades igen. Den här ungdomsgården var tydligen inte ett ställe där hon skulle få trivas!

Krister tittade på dem och tilla: ”Petra tror nog hon e ett geni på moral därför att fi andra verkligen serde som moral inte e nånting att tolka som en etablering av riktighet!”

Maria tittade på henne och sa: ”Du tror visst att du e nåt, sånt där som vi ska hjälpa till å sere som att du ska få ha å må bra eller så! Men vi e inte så glade över å se rej här!” Hon verkade fortfarande iskall i stämman.

Susanne och krister pratade i munnen på varandra. Susanne sa: ”Då har vi ingenting kvar av att du ska få komma här å störa!” medans Krister förklarade: ”Den som tror hon e nånting ska inte komma här å frågasätta oss andra så där utan att anpassa sej till sin egen dumhet, å därför inte säga nånting.”

Petra tittade på dom bägge och sa: ”Fafan tror ni att ni själva är som ifrågasätter mitt existensberättigande här! För ni hade inte rätt å bråka ens från början!” Hon såg sej omkring och tilla: Va ere som inte e att ni alla bara vill leka me å ha till att ni har ett berättigande för förakt, å de bara för att min äckliga dubbelgångare beter sej på nåt sätt som ni lurar er själva att de e bra å tyda mej som!”

Susanne tittade på henne. ”Du ska inte komma här å anse att dom inte har berättigande dom där två - som de ju faktiskt är - till å va här å låtsas om va re e å se som när ru stoltserar så där!”

Petra som chockades en smula, igen, och tänkter samtidigt till en smula. ”Det tror du att du är! En som har rätt att döma mej precis efter vad förevändningar tydligen två djävlar till att låtsas saker vill ha det till! Vad i helvette tänker då tro att du är när du inte längre har att du inte fokuseras på själva av såna där - eller av nånting annat som gengäldar att du e så djävlig och råbarkat elak mot mej!”

Peter, som tills nu inte lagt sej i tittade dit. ”Då ska du inte tro du äe nåt, för här har jag det att den som härmar ska ha företräde - vare sej de e en han eller hon! - och vem de nu e ska också få ha det till att han, eller hon, ska inte få vara att härma efter!”

Återigen såg Petra chockad ut. ”Du ska ja gå å säga te mamma att ni gör såna här saker!”

Anders la sej i och hävdade: ”Det ska ru inte tro attde går hem! För dom har också vuxna me sej i re här! Dom kan se till att din mamma förevisar helt fel saker, så att de inte blir nåra som lystnar på henne!”

”Mhm,” muttrade Krister, ”Re e såklart inte mycke idé för heller henne!”

Där slutade konversationen med att Petra gick hem och aldrig mer återvände.