Den stora missen

”Oj! Vad farliga vi får det till att dom är!”

”Mmh. Det är vi som är det rådvilla dom inte vill har med å göra! Därför får dom det till att vi ska avses vara tokiga i att se det som att dom är inadekvata för en tillit! Detta är så trots att jag åtminstone inte menat att det vore så tokigt att bara ta dom som pålitliga - förutom det att dom kan händelsevis fara med tokerier, typ.”

”Mmhm! Det kan jag också få det till - förutom att dom numera alltså har det till att just vi ska va så förilade om att döma ut dom eller nåt!”

”Precis, Malin! Så nu kan vi inte längre så lätt ta och få det till det som det egentligen är!”

”Det att vi tagit dom som okej, från början åtminstone! ... Åhh Markus, det är väl inte du och jag som ska - enligt vad dom tycker - få skulden om dom nu råkar ut för att faktiskt få ett sånt slags ryckte om sej!?”

”Hm. Jo, det tror jag dom vill ha det till i såna fall!”

Hon ser förskräckt ut. ”Ska vi alltså behöva gå här och riskera att förtalas av dom för att vi inte förräns nu uppmärksammat att dom känner sej åsyftade om som opålitliga, bekymmersamma eller vad det nu är dom får det till att vi får det till att dom är!?!”

Han suckar. ”Ja! Det konstiga att det är först nu som jag verkligen börjar tycka dom är precis det där vi anklagas för att ha det till att dom är!”

”Då tycker jag att vi säger det här till dom där som dom lurar till att tro att vi verkligen är fanatiska! Sen kan vi väl till och med säga till andra också att dom verkligen förtalar för att få oss att verka skenheliga, och att det bara är i och med att dom förtalar som vi verkligen tycker det om dom!”

”Jag tror inte att dom som dom lurat ens går med på att prata med oss! Tyvärr har dom fått det till att åtminstone jag skulle vara riskabelt fånig med att tro att dom i så fall också vore värt det att beskriva som såna där!”

Malins ögon far upp i förskräckelse och hon stirrar stint rakt ut i luften, för ett ögonblick, med vidöppna ögon. Sen tar hon sej samman och säger: ”Vad det än verkar som så är det väl vi som helt enkelt måste försöka ändå!”

”Jo, det kan väl stämma! Men då får vi nog snabba oss på! Ska vi gå till Agnes och hennes halvbror Karl, till att börja med?”

”Ja, det vi väl göra! ... Fast vad får dej att föreslå just dom? Inte för att det inte kanske kan vara adekvat, men är det nåt särskilt med just dom?”

”Ja! För just Agnes har pratat om oss som om vi inte hade en bra uppfattning om vad moral och sånt är.”

”Oj då! Då visste du nåt jag inte hade en aning om! ... Fick du veta det genom Peter eller nåt?”

”Ja, bland annat Peter har sagt det till mej.”

”Okej, då går vi hem till dom där två. Men ... är det Agnes bara, eller är det också hennes halvbror, tror du, som har förtalat oss?”

”Så vitt jag vet är det bara Agnes. Men vad Karl beträffar så tror jag att han tror henne!”

Malin ryser, men reser också sej och säger: ”Tja, det är väl bäst att vi ger oss av dit nu, innan det blir ännu värre!”

Sagt och gjort, Fem minuter senare står dom två utanför porten till Karls och Agnes lägenhet. Dom tittar på varandra. ”Ska vi,” frågar Markus, ”säga till dom att vi kan se till att ingen ser det som att dom alls har rätt i vad dom försöker luras att vi står för?”

”Nej! Det var ju precis det som dom antar att vi skulle göra i alla fall! Vi måste få dom medgörliga med nåt annat medel!”

”Vad händer om vi hotar med att stämma? Tror du att dom tar det på allvar? Och, förresten, borde vi inte kanske börja med å stämma dom eftersom dom väl annars inte tar oss på allvar som att vi egentligen menar nånting som är viktigt för dom?!”

”Hm. Ja, kanske.” svarar Malin, men just som hon säger det låses dörren upp och ut tittar Karl genom den dörrspringa som bildas av att han öppnar den så långt som tillåts av den låskedja som dom tydligen har.

”Ja, det är vi som har det till att det är ni som förtalar att Susanne inte verkar vara vad ödmjukhet ska vara enligt er!” säger han. ”Får ni det till att det är rätt att hävda sånt om en så bra kvinna som henne?!”

”Ja!” svarar Malin med viss förskräckelse i rösten.

”Ja, men vad är det med det då?!” frågar Markus.

Från inne i lägenheten hörs Agnes röst fråga: ”Är dom här och ska ha det till att det verkligen vore bra å ha det där att vi skulle ta dom på allvar som viktigare än att ha Susanne som vän!?”

”Ja!” svarade Karl.

Ögonblicket efter hörs Agnes närma sej dörren med raska steg. När hon tittar ut syns hon vara väldigt säker på att hon inte har anledning att alls lita på endera av dom två som står utanför. Hon tittar på sin halvbror och säger: ”Tror du verkligen det är någon poäng med att se på dom här som såna som verkligen kommer nån vart med att få med sej andra än varandra - och på sin höjd några uslingar till - på sina löjliga fantasier om vad vi och andra i den här staden kunde va!?”

”Nej. Jag antar att det inte är det,” svarar Karl.

”Alltså ska vi se till att dom aldrig kommer hit igen! Vi tar och säger det till folk att dom verkligen är här nu också och försöker ställa sej in för att för att få sej till att verka ha ansvar å ta i att se till att verka ha haft nånting annat än omoral för sej med att se till att folk som är trevliga i den här staden inte verkar vara det!”

Karl tittar på henne. Sen säger han: ”Det kan vi göra! Men tror du inte det är bättre att helt enkelt tydliggöra hur dom tror att dom är tillräckliga för att få det till att vi inte avser det riktiga med att låtsas om deras elakheter mot bland annat den trevliga konstnärinnan Susanne. För då kommer folk inte att få det till att dom två är någonting annat än sågande av folk som leder det här samhället till att bli bra att ha!”

”Bravo! Det kanske räcker! Men nu när dom har hört det så kommer vi kanske att ha ett problem med att dom ser till att verka vara annat än vad dom har varit med det!”

”Hmh. Då kan vi ju kanske se till att dom verkar otillräckliga för den här stan och därför inte behöver tas på allvar som såna som man ska ansvarsförklara ur ens det hänseendet!”

”Okej!” svarar Agnes. ”Men nu ska är dom farliga att ha här! Vi ska väl ändå gå till lite motvärn nu när dom hotfullt står precis här utanför!”

”Tja,” svarar Markus. ”Det kanske vi kan!”

”Just det! Jag ringer till grannen ovanför, så dom kan komma ner och hjälpa oss med sin hund!”

Sagt och gjort; två minuter senare stod en man med en arg schäfer en halvtrappa upp från Malin och Markus, som blir skrämda och faktiskt känner sig tvungna att gå därifrån.

Två månader senare lyckas de två stämma för förtal, men åtalet läggs ner då alltför få backar upp deras beskrivning av vad som pågår. Därigenom ses dom hädanefter som förargliga med att ens ha försökt nånting så skamligt. Dessutom blir dom stämda själva för förtal - och det åtalet leder till domstol. Dock lyckas båda två rentvå sig.

Men fastän att de är rentvådda nog att slippa lagfört straff har dom fått så dåligt ryckte vid det laget att dom inte kan bo kvar i staden.